När man var barn
Anledningen till varför jag har gjort denna katergori är för att jag vill hjälpa folk som mår så dåligt som jag gjorde förut och till en viss del fortfarande gör. Depressioner, ångest, dålig självkänsla blandat med alkohol och gräs är inte den bästa kombinationen, men det var så jag valde att leva under en period i mitt liv. Jag vill hjälpa unga tjejer som jag vet läser min blogg och kanske också ser upp till mig, att du kan komma ur det och det finns andra som förstår. Jag förstår.
Sedan så har jag också denna kategori för alla mina underbara vänner jag fått det senaste året ungefär. Jag vill att dem ska få ett inblick av vem jag var som person förut, så att dem lättare kan förstå vem och varför jag är nu. Så ni som bara vill kolla och läsa om roliga saker här på bloggen kan skippa det här, för det är inte roligt det är sorligt och jobbigt för mig att läsa hur osäker jag var och hur dåligt jag mådde när jag var en liten tjej bara..
utkast från min gamla blogg snookie, skrivet den 2011-10-08 @ 20:37:14
Idag är en sån dag..
Då jag mår riktigt dåligt. Jag inser att jag egentligen är en deprimerad tjej som har ångest hela jävla tiden, men lyckas juga för sig själv riktigt bra så att jag glömmer bort det. Men Nu orkar jag inte det längre, nu släpper jag ut allt som jag gör lite då och då. Jag vet inte vad det är för fel på mig? men någonting är det..
Hur jag känner inombords, visst jag mår dåligt.. men det är något mer, något som känns riktigt fel. Jag får ont i magen, har gråten i halsen och vet inte vad jag ska göra. Är det en ångestattack som är på väg? Det vet jag inte, för jag vet inte hur en riktig ångestattack ska kännas. Jag vill bara att någon ska förklara för mig om jag på riktigt har deppressionsproblem, eler om jag bara är allmänt dum i huvudet och tycker synd om själv.
Det känns som jag har förlorat allt, och det värsta är att det känns som att jag har förlorat mig själv på något vis. Att jag förlorade mig själv för länge sen och det ända som finns kvar nu är levande kropp som vandrar runt och låtsas som ingenting och som inte har någon själl. Jag vet inte vem jag är längre, jag har förlorat allt! Hur är jag som person, vad gillar jag, jag vet inte.. Och nu när jag har tänkt igenom det för 1000 gången ikväll så får jag bara ännu mer ångest. Jag känner bara att jag inte har någon att öppna mig för, att det inte är någon som finns där för mig till 100 % längre. Mina vänner är liksom bara där. Dom är bara folk man är med när man går ut på helgerna, festar, eller bara tråkar ute med. Jag älskar dom, dont get me wrong. Men älskar dom mig..? det är frågan, är dom mina riktiga vänner, det vet jag inte. Jag är säker på att det är ingen av er läsare som ens orkar läsa det här, för om man mår bra vill man inte läsa om andra problem, få höra varför dom mår dåligt, för då hamnar man där själv tillslut. Det var så jag hamnade här. Så vem skulle vilja lyssna på mig? vilja hjälpa mig, ORKA hjälpa mig? nobody...
Jag orkar inte heller. Jag orkar inte lyssna på mitt egna jag som bara skriker inombords hela jävla tiden. Det är som att mitt mående är en levande människa som vill ut. Som är instängd.. Och det är ju antaglingen mina känslor, eller det är mitt hjärta som som vill skrika ut allt. Men min hjärna.. Den säger att jag inte vågar, den vill inte släppa ut någonting. Det blir bara ännu mer ångest.
Man ska lyssna på sitt hjärta säger folk.. Men om psyket tar över så går det inte, tankarna tar över, det blir för mycket för lilla jag som redan är sjukt svag pågrund av saker jag har upplevt och av känslor som har funnits inom mig sen långt tillbaka. Det blir bara mer för varje dag, what am i going to do?
Jag önskar jag kunde hitta någon som mådde precis som jag. Då skulle jag äntligen kunna få ut allting, och det skulle den också, och då skulle vi båda två tillslut må bra.. elller hur?
( paus )
Nu har jag läst igenom allt jag har skrivit och ångrar det, jag vill inte lägga upp detta inlägg.. ska jag göra det? jag kanske överdriver.. jag kanske inte mår så dåligt som jag tror att jag mår, jag kanske bara vill ha uppmärksamhet för att jag tycker så synd om mig själv? Det vet jag inte, för jag vet inte vem jag är.
jag vill bli kär, det är det ända jag tänker på när jag inte har mina dåliga perioder och tänker på hur dåligt jag mår. Då tänker jag på kärlek, jag vill bli kär, jag är beroende av kärlek, kärlek kärlek kärlek. Jag kollar alltid på kärleksfilmer för det känns som att alla kärlekpar i filmer delar med sig av deras kärlek. Jag lever mig in i filmen och det känns som att jag är den lyckliga tjejen som har hittat världens underbaraste kille. Jag drömmer om att jag har en pojkvän, är runt 18 och bor i usa. Vi gör allt tillsammans, och är så sjukt kära i varandra. Allt är helt under bart och vi skulle kunna dö för varandra, så mycket älskar vi varandra. Detta drömmer jag varje jävla natt. Jag skojar inte. Så vad är det för fel på mig? Jag känner mig så ensam...
Hur jag känner inombords, visst jag mår dåligt.. men det är något mer, något som känns riktigt fel. Jag får ont i magen, har gråten i halsen och vet inte vad jag ska göra. Är det en ångestattack som är på väg? Det vet jag inte, för jag vet inte hur en riktig ångestattack ska kännas. Jag vill bara att någon ska förklara för mig om jag på riktigt har deppressionsproblem, eler om jag bara är allmänt dum i huvudet och tycker synd om själv.
Det känns som jag har förlorat allt, och det värsta är att det känns som att jag har förlorat mig själv på något vis. Att jag förlorade mig själv för länge sen och det ända som finns kvar nu är levande kropp som vandrar runt och låtsas som ingenting och som inte har någon själl. Jag vet inte vem jag är längre, jag har förlorat allt! Hur är jag som person, vad gillar jag, jag vet inte.. Och nu när jag har tänkt igenom det för 1000 gången ikväll så får jag bara ännu mer ångest. Jag känner bara att jag inte har någon att öppna mig för, att det inte är någon som finns där för mig till 100 % längre. Mina vänner är liksom bara där. Dom är bara folk man är med när man går ut på helgerna, festar, eller bara tråkar ute med. Jag älskar dom, dont get me wrong. Men älskar dom mig..? det är frågan, är dom mina riktiga vänner, det vet jag inte. Jag är säker på att det är ingen av er läsare som ens orkar läsa det här, för om man mår bra vill man inte läsa om andra problem, få höra varför dom mår dåligt, för då hamnar man där själv tillslut. Det var så jag hamnade här. Så vem skulle vilja lyssna på mig? vilja hjälpa mig, ORKA hjälpa mig? nobody...
Jag orkar inte heller. Jag orkar inte lyssna på mitt egna jag som bara skriker inombords hela jävla tiden. Det är som att mitt mående är en levande människa som vill ut. Som är instängd.. Och det är ju antaglingen mina känslor, eller det är mitt hjärta som som vill skrika ut allt. Men min hjärna.. Den säger att jag inte vågar, den vill inte släppa ut någonting. Det blir bara ännu mer ångest.
Man ska lyssna på sitt hjärta säger folk.. Men om psyket tar över så går det inte, tankarna tar över, det blir för mycket för lilla jag som redan är sjukt svag pågrund av saker jag har upplevt och av känslor som har funnits inom mig sen långt tillbaka. Det blir bara mer för varje dag, what am i going to do?
Jag önskar jag kunde hitta någon som mådde precis som jag. Då skulle jag äntligen kunna få ut allting, och det skulle den också, och då skulle vi båda två tillslut må bra.. elller hur?
( paus )
Nu har jag läst igenom allt jag har skrivit och ångrar det, jag vill inte lägga upp detta inlägg.. ska jag göra det? jag kanske överdriver.. jag kanske inte mår så dåligt som jag tror att jag mår, jag kanske bara vill ha uppmärksamhet för att jag tycker så synd om mig själv? Det vet jag inte, för jag vet inte vem jag är.
jag vill bli kär, det är det ända jag tänker på när jag inte har mina dåliga perioder och tänker på hur dåligt jag mår. Då tänker jag på kärlek, jag vill bli kär, jag är beroende av kärlek, kärlek kärlek kärlek. Jag kollar alltid på kärleksfilmer för det känns som att alla kärlekpar i filmer delar med sig av deras kärlek. Jag lever mig in i filmen och det känns som att jag är den lyckliga tjejen som har hittat världens underbaraste kille. Jag drömmer om att jag har en pojkvän, är runt 18 och bor i usa. Vi gör allt tillsammans, och är så sjukt kära i varandra. Allt är helt under bart och vi skulle kunna dö för varandra, så mycket älskar vi varandra. Detta drömmer jag varje jävla natt. Jag skojar inte. Så vad är det för fel på mig? Jag känner mig så ensam...
